Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sista kapitlet

 Skrivet av Julia Sandström

 

En mörk skugga svepte över byn och så dök plötsligt odjuret ner mot platsen där Wyvela stod. Hon höll fortfarande Tergas runsvärd, men överrumplad som hon var tänkte hon aldrig på att höja det. Istället kände hon sig bli dragen åt sidan av Pitra och Thildor, och de ramlade ihop i en hög på marken. Runt om dem rådde kaos, och de var nära att bli nertrampade av alla människor, dvärgar och alver som försökte komma undan från odjuret.

Wyvela lyckades ändå ställa sig upp och upptäckte att odjuret inte var ensamt. Även Nidiadrottningens barn hade dykt upp och anföll byn tillsammans med sin mor. De klöste, bets och slogs, och även fast många gjorde motstånd var de flesta för skadade eller för trötta sedan striden mot Belz armé för att kunna försvara sig.

”Vi måste göra något!” ropade Thildor och skyndade för att hjälpa Tsuuga, som stred med ett av odjurens barn. Wyvela gjorde en ansats att följa efter, men hejdades av Pitra som grep tag i hennes arm.

”Vänta!” ropade han för att överrösta stridens väsen. ”Jag hör något!”

”Vad?” skrek Wyvela tillbaka, men i samma stund hörde hon det själv. Mittibland all skrik och gråt hördes ett hemskt och ondskefullt skratt.

”Trollkarlen!” utbrast de båda i mun på varandra, och började springa åt hållet som ljudet kommit ifrån.

Det dröjde inte länge förrän de fann honom. Trollkarlenmedgråttskägg stod nedanför vakttornet som Wyvela just lämnat. Med den snidade trädstaven i handen och ett skadeglatt flin betraktade han förödelsen runtomkring honom.

”Hallå där!” ropade Pitra då han och Wyvela tvärstannade framför mannen. ”Få odjuret att sluta!”

Trollkarlens flin blev till en otålig grimas. ”Nidiadrottningen är inget odjur”, fnös han. ”Hon är min tjänare. Och varför skulle säga åt henne att sluta? Att utplåna er och den här ynkliga byn har alltid varit min mening.”

”Varför?” utbrast Wyvela som knappt kunde tro sina öron. ”Varför låtsades du i sådana fall vara vår vän? Varför hjälpte du oss?”

”För att få staven, förstås”, sade trollkarlen som om han tyckte att Wyvelas frågor var de dummaste han någonsin hört. ”Det har alltid handlat om staven. Jag har letat efter den ända sedan jag hörde talas om att dvärgen Fiug tappade den i den magiska källan, och att den därför fått oerhörda magiska krafter. När jag äntligen förstod att Fiugs ättling, dvärgen med de röda ögonen, hade staven övertalade jag Belz att hjälpa mig. I utbyte mot den skulle Nidia tillfångata människor som han kunde förvandla till orcher, så att han kunde bygga upp sin armé. Men Belz blev girig. När han förstod hur kraftfull staven är ville han ha den för sig själv. Så jag såg till att fågelvarelsen fångade dig, Wyvela, och tog dig till Asband, som förresten är en god vän till mig. I hans slott väntade jag på att hjälpa dig rymma. På så sätt började ni lita på mig och jag kunde vänta på rätt tidpunkt att stjäla staven.”

”Varför sade du inte bara trollformeln som kallar på den?” undrade Pitra förbryllat.

”Därför att den fungerar bara om den som ropar verkligen behöver hjälp. Jag, som ville använda staven till att bli ännu mäktigare, kunde inte kalla på den. Det kunde inte heller Belz göra. Därför har han jagat er. Men nu är han död och staven är min!” Mannen gav ifrån sig sitt ondskefulla, kacklande skratt. ”Med staven och Nidiadrottningen kommer ingen att kunna hindra mig. Jag kommer att bli härskare över både Erövrarna och Vildmännen. Hela Sildara kommer att lyda mig!”

”Än har du inte vunnit!” ropade Pitra och slet till sig svärdet från Wyvela. Innan hon eller Trollkarlenmedgråttskägg hunnit reagera kastade han sig mot mannen. Med ett vrål svingade han svärdet, och tänkte bara på Terga och alla andra som mist livet på grund av trollkarlen.

Men svärdet nådde aldrig fram. En hårsmån från mannens ansikte slog vapnet i något. Det var som om trollkarlen omgavs av en osynlig vägg, som var så hård att Tergas runsvärd splittrades i tusen flisor. Några av flisorna borrade sig in i Pitras hud, både i ansiktet och på armarna, och stöten fick honom att vackla omkull.

”Pitra!” ropade Wyvela och sprang fram till sin vän. Hon sjönk ner på marken bredvid honom. ”Är du okej?”

”Jag klarar mig”, svarade han fastän han hade ont. Kroppen ömmade och det sved i såren som svärdflisorna orsakat. ”Vad hände?”

Trollkarlenmedgråttskägg skrattade fortfarande. Wyvela och Pitra vände sig mot honom igen och han bredde ut armarna. ”Så länge jag har staven kan inget vanligt vapen skada mig, och för att ni ska kunna ta staven måste ni förgöra mig. Så ni förstår, jag menade verkligen vad jag sade: Ingen kan hindra mig!”

Wyvela lyssnade med förtvivlan och ilska. Sorgen efter Terga kändes som ett stort hål i magen. Den man som hade uppfostrat och tagit hand om henne var borta. Det spelade ingen roll att Belz var död, Terga skulle ändå aldrig komma tillbaka. Det kändes obegripligt. Wyvela skulle nog ha brutit ihop om det inte varit för vetskapen om att både hon och Pitra skulle följa Tergas öde, om de inte lyckades stoppa trollkarlen. Men hur skulle de klara av det?

”Och nu”, fortsatte trollkarlen och höjde staven, ”är det dags för mig att göra slut på er.” Han harklade sig och började mässa:

”Gnistor och flammor, stig mot skyn,

sätt nu eld på den här byn.”

”Han tänker bränna ner Myrta!” insåg Pitra med fasa.

”Vad ska vi göra?” utbrast Wyvela skräckslaget. Det hade redan börjat ryka om de närmaste hyddorna och marken tycktes skaka. Snart skulle allt stå i lågor.

Men plötsligt gick det upp för Pitra att markens skakningar inte alls berodde på trollkarlens mässande, utan på att en stor skara hästar närmade sig byn i rasande fart. Han ställde sig upp och upptäckte att minst 50 hästar, och lika många ryttare, kom galopperande från väst och att Peder red i täten av dem.

”Peder!” ropade Pitra och hoppade upp och ner på stället, samtidigt som han viftade med armarna. Han kände det som om bröstet skulle explodera i glädje. ”Wyvela, Peder är här! Han kommer med förstärkning!”

”Vad?” skrek Trollkarlen och avbröt sitt mässande. ”Vad är nu det här?”

Ryttarna hade nu nått fram till byn och gick till anfall mot odjuret och hennes barn. Med svärd, spjut och pilbågar slogs de mot varelserna, till deras vänners hurrarop.

Peder var inte heller det enda välbekanta ansiktet. Bland ryttarna fanns Abdurakhman, Sigrud och Rabudele, de fyra männen som gett sig av för att rädda Wyvela och Pitra från Belz fäste i den Gyllene källan. Apropå Gyllene källan så verkade det som om en stor del av källans invånare kommit för att hjälpa till. Där fanns både alver och dvärgar, ledda av dvärgahövdingen Storskägg.

”Peder!” ropade Wyvela och Pitra till dess att mannen fick syn på dem. Han red fram till vännerna, hoppade av sadeln och kramade dem båda två.

”Var har du varit?” undrade Wyvela förtjust.

”I Gyllene källan”, förklarade Peder som var en smula andfådd. ”Jag, Abdurakhman, Sigrud och Rabudele gav oss av för att rädda er från Belz, men när vi kom fram fick vi veta att ni redan rymt. Vi var på väg att rida tillbaka till Myrta då Abdurakhman fick en ny syn, där Trollkarlenmedgråttskägg anföll Myrta. Så vi stannade kvar och övertalade Storskägg att hjälpa oss.”

”Ni kom verkligen i rätt ögonblick”, sade Pitra.

”Ja”, instämde Wyvela som log med hela ansiktet. ”Vi är räddade!”

Bakom dem fnös Trollkarlenmedgråttskägg. ”Jaså, det tror du? Nå, ni ska allt få se. Nidia!”

Wyvela, Pitra och Peder vände sig om just i tid för att se odjuret landa framför trollkarlen. Mannen hoppade upp på hennes rygg och hon lyfte med ett hemskt tjut.

”Där är trollkarlen!” ropade Peder till Storskägg och hennes armé. ”Skjut ner honom!”

”Det är ingen idé”, sade ny och välbekant röst, och dvärgen med de röda ögonen uppenbarades vid deras sida. I samma stund avfyrades ett dussintals pilar i riktning mot trollkarlen, som bara skrattade när de studsade av honom. ”Han har staven nu och inga vanliga vapen kan längre skada honom.”

”Du!” sade Pitra förvånat. ”Har till och med du kommit för att hjälpa till?”

”Jag har kommit för min stav”, svarade dvärgen kort. Han böjde nacken och stirrade bekymrat på trollkarlen. ”Men det ser ut att vara för sent.”

”Han kommer att tända eld på hela byn”, sade Wyvela, och glädjen var som bortblåst. ”Det måste finnas något vi kan göra!”

”Fly”, föreslog dvärgen och försvann lika snabbt som han kommit.

”Jag hatar att behöva erkänna det, men han har rätt”, sade Peder sorgset. ”Ifall vi inte kan stoppa trollkarlen är flykt det enda alternativet. Jag ska börja utrymma byn.”

”Men …!” började Wyvela, men mannen hade redan sprungit iväg. Hon vände sig förtvivlat mot Pitra. ”Ska vi bara låta Myrta förstöras?”

”Inga vanliga vapen biter på honom”, påminde han henne. ”Det är du som har läst i trollkarlens magiböcker. Finns det ingen formel som kan stoppa honom?”

”Inte vad jag vet. Vänta lite”, avbröt Wyvela sig själv. ”Magi! Ja, det är lösningen!”

”Vad pratar du om?” frågade Pitra förvirrat, men Wyvela hade inte tid att förklara. Hon sträckte bakåt en hand och grep tag i sin pilbåge.

Pitras ögon vidgades i förståelse. ”Ja, det kan fungera! Inga vanliga vapen kan skada honom, men det kanske en magisk pilbåge kan.”

Hjärtat slog volter i Wyvelas bröstkorg och hennes hand darrade när hon lade en pil på strängen. Efter att ha tagit ett djupt andetag höjde hon bågen och siktade.

”Eld!” skrek hon och släppte pilen.

På Nidiadrottningens rygg satt Trollkarlenmedgråttskägg, djupt koncentrerad på sitt mässande. Bara några sekunder till och trollformeln skulle vara fullbordad! Han gjorde sig redo att läsa ramsan en sista gång, då han hörde Wyvela röst.

Vad höll flickan nu på med? Han placerade fötterna på Nidiadrottningens hala och knöliga rygg och ställde sig upp. På marken långt nedanför stod de två barnen. Flickan hade en pilbåge i händerna och genom luften kom en pil susande, rakt mot honom.

Trollkarlenmedgråttskägg skrattade högt. Barnen var trögare än han först trott. När skulle de inse att deras vapen var värdelösa mot honom?

Ögonblicket senare slog det honom att någonting med flickans pil verkade annorlunda. Det lyste om den, nästan som om den brann … inte kunde den väl vara magisk?

Trollkarlenmedgråttskägg duckade. Wyvelas pil studsade inte av honom, som de andra pilarna hade gjort, men han hade reagerat precis i rättan tid. Den brinnande pilen passerade förbi honom, några centimeter från hans ansikte, och för en sekund trodde trollkarlen att han hade undvikit faran. Sedan slant hans ena fot på Nidiadrottningens fjälliga hud. Han tappade balansen och ramlade omkull. Och rätt som det var föll han genom luften, staven rycktes ur hans hand av vinden och marken närmade sig med oroväckande hastighet.

Wyvela tittade bort för att slippa se Trollkarlenmedgråttskägg slå i marken. Men hon hörde dunsen och visste att mannen var död. Ingen, inte ens en trollkarl, kunde överleva ett sådant fall.

Uppe i himlen gav odjuret ifrån sig ett hjärtskärande tjut. Storskäggs krigare hade tagit tillfället i akt och bombarderade varelsen med pilar. Utan stavens skydd hade Nidiadrottningen inte en chans, och hon var död redan innan hon slog i marken.

”Det är över”, mumlade Pitra och lade en arm runt Wyvela, som plötsligt kände sig väldigt trött.

Dvärgarna från Lummiga skogen och Gyllene källan hjälptes åt med att flytta de döda orchernas kroppar. Dem brände man på ett stort bål på slätterna utanför byn. Däremot var det ingen som till en början visste vad man skulle gör av Trollkarlenmedgråttskägg, Nidiadrottningen och hennes barn. Slutligen beslöt Vildmännen att kropparna skulle kastas i havet. Under tiden grävde alverna gravar åt de många människor, alver och dvärgar som mist livet i striden. Bland dem fanns förutom Terga även Elfor, Sigrud, Sergor och Ritirre.

Så många vänner var döda. Wyvela ville sörja men visste inte var hon skulle ta vägen. Stora delar av Myrta var förstört och höll på att byggas upp. Det fanns ingenstans hon kunde gå för att få vara ifred. Thildor och Pitra hjälpte Tsuuga att laga en hydda, Peder tog hand om de skadade. Det var bara Wyvela som inte hade någon uppgift. Hon kände sig ensam men ville samtidigt vara själv.

Slutligen fann hon sig vara på väg mot platsen där allting börjat: skogen där hon och Pitra för första gången sett odjurets spår. Hon smet ut ur byn via den hemliga gången, tog en lång omväg förbi bålet med orcher, och nådde så småningom det välbekanta skogsbrynet. Vid det laget höll solen på att stiga vid horisonten i öst. Natten och dess hemska stridligheter var över, men minnet skulle leva vidare. Det var svårt att tänka sig att allting verkligen var över.

Vad kommer att hända med mig nu? undrade Wyvela.

Terga var borta, precis som hennes föräldrar. Och om Wyvelas aningar stämde skulle hon snart förlora Pitra också. För inte skulle han stanna kvar i Myrta, nu när han hade återförenats med sin pappa efter så många år? Inte skulle han väl välja att bo kvar i en by där han behandlats så illa, nu när han sin egen familj? Nej, han skulle följa med Tsuuga tillbaka till Vildmarken där han hörde hemma.

Wyvelas ögon tårades och hon torkade dem ilsket med ena ärmen. Hon skulle inte gråta över Pitra. Han förtjänade att vara lycklig. När han gav sig av skulle hon därför inte försöka hindra honom. Men hon skulle sakna honom, kanske mer än vad hon skulle sakna Terga.

Trots att det var så länge sedan hon och Pitra följt odjurets spår mindes Wyvelas fötter vägen. Efter en stunds vandring i skogen nådde hon gläntan och sjönk ner på en sten. Där satt hon i vad som kändes som timmar, uppslukad i minnen av Terga och livet som det varit innan odjuret dykt upp.

Hon rycktes ur tankarna av mjuka, nästan ljudlösa fotsteg, som hon kände igen alltför väl.

”Hej”, sade Pitra och klev in i gläntan.

”Hej”, svarade Wyvela. Hon visste inte om hon var glad eller ledsen över att se honom. ”Hur hittade du mig?”

Pitra tog fram ena handen som han hållit bakom ryggen. I den höll han den snidade trädstaven. ”Fiug lånade mig den”, förklarade han och satte sig ner på mossan framför henne.

”Fiug?”

”Dvärgen med de röda ögonen. Det är hans namn. Fiug den trettonde. Han förstod att jag hade bråttom att hitta dig, så han lånade ut den. Men jag fick svära på att jag skulle lämna tillbaka den så fort som möjligt.”

Wyvela nickade. ”Varför så bråttom?” frågade hon sedan.

Pitras leende bleknade. Han såg nästan nervös ut. ”Jo”, började han och undvek att möta hennes blick. ”Det är så att de flesta besökarna i byn funderar på att ge sig av. De har egna hem och familjer att ta hand om. Dvärgarna från Lummiga skogen har redan rest, och Storskägg och Fiug väntar bara på att jag ska återvända med staven så att de kan ge sig av. Alverna har lovat att stanna och hjälpa till att bygga klart det som förstördes under striden, men Vildmännen trivs inte med att vara inne på Erövrat område. De vill helst resa innan lunch.”

”Åh”, sade Wyvela som förstod vart samtalet var på väg. Hon fick en klump i halsen.

”Wyvela.” Pitra såg bedjande på henne. ”Jag vill följa med dem. Tsuuga är min far. Jag har inte träffat honom eller min mor på fyra år. Vildmännens fäste är mitt hem.”

”Jag förstår.” Wyvela tvingade sig att le. ”Du behöver inte oroa dig för mina känslor, Pitra. Res du. Jag skulle göra samma sak om det gällde min familj.”

”Ja.” Pitra såg ut att ta mod till sig. ”Problemet är bara att de inte är min enda familj. Du är minst lika viktig för mig som mina föräldrar.”

Wyvela kände hur hon blev alldeles varm inombords. ”Verkligen?”

”Såklart.” Pitra log. ”Och därför undrar jag ifall du vill följa med.”

”Jag? Till Vildmarken?” upprepade Wyvela överrumplat. ”Men vad säger Tsuuga om det? De flesta vildmän avskyr ju erövrare.”

”Inte min far”, svarade Pitra glatt. ”Han tycker om dig. Och för många av de andra vildmännen är du en hjälte. Du dödade Belz och fick Trollkarlenmedgråttskägg på fall! De skulle inte ha något emot om du följde med. Tsuuga kommer att tala med hövdingen, men det borde inte vara något problem. Nidiadrottningen tog inte bara Erövrare, utan även Vildmän. Han kommer att vara tacksam över att du löst problemet åt honom.”

”Skulle jag lämna Myrta?” funderade Wyvela högt. Tanken hade aldrig slagit henne. Myrta var det enda hem hon kände till. De flesta av hennes vänner fanns där. Men ju mer hon funderade, desto ivrigare blev hon.

”Pappa har redan talat med flera av byborna, bland annat Peder, och det är okej för dem.”

”Thildor, då? Vad ska det bli av honom?”

”Jag har tänkt prata med honom också. Trots allt har han förlorat sina föräldrar. Kanske vill han följa med.”

Vid de orden försvann Wyvelas sista tvivel. ”I sådana fall följer jag med.”

Pitras ansikte sprack upp i ett brett leende. Han flög upp på fötter och gav henne en hård kram.

”Jag hoppades att du skulle säga det! Åh, Wyvela, vi kommer ha det så roligt. Jag ska visa dig varje del av Vildmarken, du kommer att älska det.”

Wyvela avbröt honom genom att pussa honom på munnen. När de skiljdes åt såg Pitra så förvånad ut att Wyvela brast ut i skratt.

Pitra rodnade och harklade sig. ”Vi måste skynda oss att packa.” Han tog Wyvelas hand och började gå vägen tillbaka till byn. ”Du kommer att behöva en häst och en vattenplunta, Tsuuga har mat så det räcker. Tergas svärd är förstört, men du har i och för sig din pilbåge …”

Wyvela lyssnade på sin väns prat utan att avbryta. Lycka bubblade inom henne. Tomrummet som Terga lämnat efter sig fanns fortfarande kvar, men det var som om en liten, liten del av det hade försvunnit. Så småningom skulle det kanske helt upphöra att existera.

Långt framför dem uppenbarades plötsligt skogsbrynet. Wyvela och Pitra sneglade på varandra, och vid minnet av hur de brukade tävla mot varandra brast vännerna ut i likadana flin. Hand i hand började de sedan springa.

I den stunden visste Wyvela att allting skulle bli bra. Ön Sildara var räddad från Belz och trollkarlen, invånarna i Myrta hade återvänt och Fiugs stav var i säkerhet. Det var det enda viktiga. Så länge Wyvela och Pitra hade varandra skulle allt annat ordna sig.

Med början den 24 maj kommer vi att åka ut till varje deltagande klass under en avslutningsturné!
Alla klasser kommer att få träffa Julia Sandström, vi bjuder på tårta och alla elever kommer att få ett ex av den tryckta boken.

Det sista kapitlet kommer Julia att läsa upp, det har hittills hållits hemligt…även titlarna på berättelserna.
Vi kommer att lägga upp mer info här på bloggen under turnéveckorna.

hälsningar Anna-Karin

Kapitel 12

        Kapitel 12

Ni måste fara iväg och skaffa mer hjälp, ropar Terga till Pitra och Wyvela.

 Tsuuga kom springande mot dem med två hästar.

Här ta de här hästarna och rid till Lummiga skogen, sa han och räckte över tyglarna. Det

Måste gå fort!

Vilka ska vi hämta i Lummiga skogen? Frågade Wyvela.

Det lär ni märka när ni kommer dit! Sa Tsuuga.

Wyvela och Pitra drev på hästarna och galopperade ut genom den hemliga gången.

Där är dom! Ropade en orch och började springa mot dom.

Pitra och Wyvela drev på ännu mer. Nu såg de att det kom en hel armé med orcher bakom dom.

Skynda dig Pitra, ropade Wyvela och red in i skogen utanför Myrta.

Samtidigt i Myrta: Terga och Vildmännen försökte lura bort orcherna från att följa efter Pitra och Wyvela. De behövde verkligen staven nu.

Vi måste kalla på staven! ropade Tsuuga.

Okej, sa Terga.

Filiones filiones filiones filiones!! sa Tsuuga och Terga tillsammans.

Plötsligt hörde de ett konstigt ljud och bara några sekunder senare var Trollkarlenmedgråttskägg där med staven i sin hand.

Trodde ni att ni kunde få den så lätt! sa han och skrattade hånfullt.

       Ni måste förgöra mig innan ni kan få staven.
        Tsuuga kastade sin kniv mot Trollkarlenmedgråttskägg.

Talla, Molka, Mastera ropade Trollkarlenmedgråttskägg och riktade staven mot Tsuuga och han blev genast till is. Kniven missade sitt mål.

Neej! ropade Terga men det var redan försent.

Och vad hade du tänkt göra nu då? sa Trollkarlenmedgråttskägg och flinade.

Vi måste korsa bergspasset för att ta oss till Lummiga skogen, sa Wyvela till Pitra.

 Det tar för lång tid att rida genom Bergspasset, och är för farligt så vi rider genom huvudstaden, svarade Pitra.

De fortsatte att galoppera mot huvudstaden. Då kom Pitra på att vildmän nog inte är så populära i huvudstaden.

vi rider på sidan av huvudstaden istället, sa Pitra.

Okej sa Wyvela.

Det är ovanligt tyst för att vara i skogen, jag känner på mej att något är fel, sa Wyvela.

Det känns som någon eller något iakttar oss, sa Pitra.

Plötsligt såg de en stor, mörk skugga segla fram över dem. De tittade upp och såg det örnliknande odjuret som i nästa sekund kom störtande mot dem.

De hörde ett gnisslande ljud. I nästa sekund ramlade odjuret ner och i ryggen satt de en blodig pil med ett skrynkligt papper som satt fast med ett läderrep.

Fortare, ropade Pitra och drev på. De hörde en duns och odjuret föll till marken.

Hämta papperet, sa Wyvela till Pitra.

Okej, sa Pitra och hoppade av hästen och gick iväg till det döda odjuret för att hämta papperet. Pitra ryckte upp lappen ur odjurets rygg och en ström av blod forsade ut ur det.

Jag har det, ropade Pitra och sprang tillbaka till Wyvela.

Läs lappen medan vi rider, sa Wyvela medan Pitra hoppade upp på sin häst.

Så här stod det: Ni kommer inte att lyckas med ert uppdrag, Trollkarlenmedgråttskägg har dödat era vänner och ni står på tur.!!!

Vad ska det där betyda? Frågade Wyvela och sneglade lite skrämt bakom sig.

Det betyder nog att Tsuuga och Terga är döda, sa Pitra och stoppade ner lappen i fickan.

Var beredd med din pilbåge, sa Pitra till Wyvela.

Då plötsligt såg Wyvela och Pitra enorma orcher med svärd och svarta rustningar. Wyvela viskade till Pitra:

Vad är det för något?

Det är Maladusar och Lokomos, svarade Pitra.

Då hörde de vingslag från skyn. Det var drakar som var små och svarta som natten. Wyvela skrek:

Spriiiing! Jag menar galoppeeeera!

Pitra vände sig om och sköt med sin pilbåge. Wyvela vände sig om, siktade och skrek:

Fire! Pilen flög iväg brinnande och träffade en Maladus rakt i bröstet.

Va, började pilen brinna?! sa Wyvela

 Kanske för att du sa fire, sa Pitra fundersamt.    

Wyvela fortsatte skjuta flera pilar och efter varje pil skrek hon fire. Till slut var alla Maladusar och Lokomos döda. Då kom det fram flera tusen dvärgar ur skuggorna. De sa:

Ni har dödat våra fiender. Nu är ni våra vänner. Då sa Wyvela:

Ni måste hjälpa oss mot Belz armé. Dvärgen svarade:

Jag och mina fränder ska hjälpa er!
Resan tillbaka till lägret gick fort med dvärgarnas hjälp. Då de kom fram stod Tsuuga frusen mitt i byn med staven i handen. Byborna hade ställt honom bredvid en brasa så att han skulle tina upp i fred.

Wyvela tog staven ur Tsuugas frusna hand, riktade den mot Belz armé och vrålade:

Pimp po pa! Så kom det fram nio människor till som ville hjälpa dem. De kunde slänga sten och pinnar på deras motståndare. Då plötsligt gick dvärgarna till attack mot Belz armé. De dödade massor av orcher.

Tur att jag läste i en av Trollkarlenmedgråttskägg böcker om stavens magi, sa Wyvela.

När Tsuuga hade tinat upp av brasan som Wyvela hade tänt, så gick han också till attack tillsammans med dvärgarna. När han hade dödat några orcher, så kom ungefär 25 alver och hjälpte till. Dom hade Terga bett om hjälp innan kriget.  
 Wyvela stod i ett vakttorn och sköt brinnande pilar mot Belz och hans arme.
Men orcherna visste inte att byborna hade byggt fällor innan kriget. Det var 35 stycken fällor. 17 var redan utlösta. 5 av dem var fallgropar med svärd eller spjut med spetsen uppåt. 7 av dem var vanliga fallgropar. 3 var ”nätfällor” (nät som är upphängda i träd). Och 2 var stenar som föll ner från portarna till Myrta.
Plötsligt händer något med Pitra. En kastyxa borrar sig djupt in i hans vänstra arm. Och just när orchen ska hugga Pitra med sin bredyxa, så kommer Terga och hugger orchen i bröstet med sitt runsvärd.
– Tack! skrek Pitra för att överrösta skriken från kriget.
– Ingen orsak! skrek Terga tillbaka.
Samtidigt pustade Wyvela ut i sitt vakttorn.

Plötsligt tystnade striden på grund av att det var en duell. När hon såg vem som Belz utmanade flämtade hon till.
– Terga, nej! skrek Wyvela. Men det var för sent.
Terga och Belz gick i en rund cirkel. Belz gick till anfall, och Terga parerade. Terga högg mot Belz och tappade sitt svärd, men tog upp det igen.
Då flög en stor skugga in över Myrta. Det var en drake, som dök ner mot Terga. Draken träffade Terga i axeln med klon. Terga flög bakåt och tappade svärdet.
Då kommer Belz, han höjde svärdet och högg Terga i pannan.                                    

När draken flög förbi Wyvelas vakttorn så kastade Wyvela en kastkniv, som träffade draken i ögat. Wyvela hoppade upp på draken och styrde mot Belz. När hon såg att Terga var död, hoppade hon ner från draken, tog Tergas runsvärd och högg ner Belz.  
Efter en stund sa Wyvela:
– Enkel och smärtfri död.
Alla orcherna tittar en stund på sin döde ledare, och fortsatte en stund senare med kriget. Orcherna blev färre och färre, men till sist flyr de.
Vildmännen och Myrtaborna hurrar, men just i allt firande så hörs en röst:
– Ni trodde ni hade sluppit mig, eller hur! sa Trollkarlenmedgråttskägg.

Skrivet av klass 4–5, Lövångerskolan

Kapitel 11

Torsapsbergens hemlighet

In genom dörren kom något stort, svart gående. Varelsen omgavs av mörker.

Pitra drog snabbt in Wyvela i en spricka i berget. Trollkarlenmedgråttskägg och Thildor stod tryckta mot bergsväggen på andra sidan. Alla stirrade förskräckt på varelsen.

– Det är en mörkervarelse, viskade Pitra till Wyvela. Den hör inte, den ser inte och den tänker inte, men den reagerar på rörelse.

Plötsligt kände Wyvela att hon knappt kunde andas längre.

– Om man är i dess närvaro tar luften sakta slut, sa Pitra.

Sedan såg de varelsen försvinna in i grottan. Långsamt kom ljuset tillbaka. Alla drog efter andan. Dom skyndade ut genom dörren.

– Vänta! ropade Thildor plötsligt. Kraftflaskan!

– Jag måste ha tappat den, sa Trollkarlenmedgråttskägg. Vänta här så går jag och hämtar den.

Han gick in i grottan och stängde dörren efter sig.

– Var är han, frågade Thildor efter tio minuter. Skulle han inte bara hämta flaskan?

– Jo, det skulle han väl … sa Pitra fundersamt.

– Vi måste gå in och kolla, sa Wyvela.

Dom gick in i grottan igen, men Trollkarlenmedgråttskägg syntes inte till.

– Titta där! ropade plötsligt Thildor. Där ligger ju kraftflaskan!

Wyvela plockade upp den och la den i fickan.

– Hallå! Trollkarlenmedgråttskägg! skrek Thildor.

Men han fick inget svar …

– Vi måste faktiskt fortsätta till Myrta och se till att byborna kom hem i säkerhet, sa Pitra.

– Jaaa, Pitra har rätt sa Wyvela.

Dom såg dystert på varandra och fortsatte ut ur grottan.

– Kolla där! ropade Wyvela och pekade mot byn. Där är ju Myrta!

Alla sprang så fort de kunde.

– Terga! skrek Wyvela för full hals när de passerat bygränsen.

Terga skyndade ut ur sin hydda och gav Wyvela en stor kram.

– Wyvela, sa Terga . Vad glad jag är att se dig.

Plötsligt vände sig Pitra om och spanade in i skogen.

– Där är ju den svävande dvärgen! utropade Thildor.

–  Ni måste hjälpa mig! flämtade dvärgen. Belz! Orcher! Döda! D-dom gör orcher! Många vänner bli orch! Torsapsbergen!

– Sätt dig ner och förklara, lugnt och stillsamt från början, uppmanade Wyvela. 

Dvärgen sjönk ner på en stock och suckade.

– Jag har en gång i tiden tjänat Belz, började Elfor. Jag arbetade med att tillverka orcher.

– Hur går det till? frågade Terga.

– Dom tar människorna som odjuret har dödat, dom hängde förut i Gråruinerna. Dom hade odjurets fotspår inbränt i pannan.   

Wyvela rös av tanken på de döda byborna.

– Så det var så dom dog … sa Terga bedrövat.

– Vilka? frågade Elfor.

– Några av byborna … Men fortsätt, sa Terga.

– Dom tar med sig liken till Torsapsbergen. Sen sänker dom ner dom i en grön, slemmig orchsörja. När dom tar upp liket igen så har dom tillverkat en orch. Belz har snart femdubblat sin armé!!!

– Vi måste stoppa det, sa Pitra.

– Men vi hinner aldrig dit i tid, svarade Wyvela.

– Vi har ju hästar i stallet … sa Terga. Dom kan ni ju ta.

– Då ger vi oss iväg med detsamma, sa Pitra.

Dom tog farväl av Terga och gick mot stallet.

– Elfor, du kan rida på den här med mig, sa Wyvela och pekade på den vita hästen Melkior.

– Visst, sa Elfor.

När dom hade satt sig på hästarna och just skulle rida iväg hörde de bakom sig:

– Vänta!

Wyvela vände sig om. Det var hennes vän Sergor från byn.

– Ta dom här, sa Sergor och räckte fram tre pilbågar. Jag hade tyvärr ingen till dig, sa han till Elfor.

­– Men jag har ju min yxa, sa Elfor självbelåtet.

– Tack, sa Wyvela och tog emot pilbågen.

Sergor böjde sig fram mot Wyvela och viskade:

– Din är magisk.

– På vilket sätt? viskade Wyvela tillbaka.

– Du får se i sinom tid.

Wyvela nickade och dom gav sig iväg.

– Är inte det där Torsapsbergen? frågade Thildor när de hade ridit hela eftermiddagen.

– Jo, sa Elfor. Men det är bara början av berget.

Wyvela gäspade och sa:

– Kan vi inte stanna och vila en stund där inne. Hon pekade mot en liten grotta.

– Jag är också väldigt trött, sa Pitra instämmande.

– Det är inte säkert att sova där, sa Elfor. Vi måste fortsätta!

– Elfor har nog rätt, sa Thildor. Vi måste vidare.

Efter att ha färdats i ytterligare en timme såg dom en stor järnport med märket på. Framför porten stod det två välutrustade orchvakter.

– Hur ska vi komma förbi dom där då? pep Thildor.

– Vi ska ju inte gå den vägen heller, sa Elfor. Jag vet en annan, hemlig väg.

Dom band hästarna vid ett träd en bit bort och lämnade lite bär åt dem. Dom smög sig runt ett krön och in i en trång spricka. Elfor började trycka och knacka på stenväggarna. Till slut öppnades en lucka i högra hörnet.

– Oj! ropade Thildor. Häftigt.

–  Schh! Inte så högt Thildor, viskade Wyvela argt.

Innanför luckan fanns en lång smal trappa. Dom klättrade uppför trappan och såg sig omkring. Det fanns en stenhylla där, precis lagom för alla att rymmas på. Dom la sig på den och tittade ner. Där var ett stort rum, mitt i rummet var en enorm grop. I gropen låg den gröna orchsörjan. På andra sidan rummet låg porten som dom hade sett från utsidan.

Plötsligt kom en dvärg in genom dörren, efter honom kom fyra orcher som bar på lik. Ett av liken var Asta. Dom slängde liken på golvet. En av orcherna tog upp Asta och satte fast henne i ett rep som hängde från taket. Dvärgen vevade ner Asta i sörjan, sedan började tillverkningsprocessen. Wyvela blundade av rädsla och höll Pitra hårt i handen. Tårarna rann nedför hennes kinder. Sedan kände hon ilskan sprida sig i kroppen. Hon ställde sig upp och ryckte fram pilbågen. Sen sträckte hon sig efter en pil och siktade mot dvärgen.

– Wyvela! väste Pitra. Vad håller du på med?!

Wyvela spände bågen, släppte och träffade sitt mål. Dvärgen föll till marken. Orchernas blickar fästes på Wyvela.

– Vad har du gjort, Wyvela! skrek Thildor.

– Spring! röt Elfor.

Alla rusade nerför trappan och ut genom luckan. Wyvela vände sig om för att se så att alla var med. Hon stannade tvärt.

– Pitra! ropade hon.

– Wyvela …! hörde dom Pitras röst svagt inifrån.

Wyvela försökte springa in igen, men Thildor och Elfor stoppade henne.

– Du kan inte gå in igen! sa Thildor. Då blir du ju själv dödad.

– Pitra är ju kvar, grät Wyvela. Ska vi bara låta honom dö?

– Vi kan inte ta den risken, sa Elfor. Vi ska rädda honom.

Wyvela sjönk ihop på marken.

– Vi måste skaffa förstärkning om vi ska kunna rädda Pitra, sa Wyvela när dom hade ridit en bit öster om Torsapsbergen.

– Vilka då, hade du tänkt? frågade Elfor. Det finns ju inga andra.

– Jo, sa Wyvela. Vildmännen.

– Vildmännen?! sa Thildor. Minns ni inte vad som hände förra gången ni var där?

– Jo, men det här är annorlunda.

Hon vände hästen och satte kurs mot Vildmännens fäste.

Dom hade ridit hela dagen när dom äntligen var framme hos Vildmännen. Wyvela hoppade av hästen och gick in i hyddan.

– Jag vill prata med hövdingen, nu! sa Wyvela när hon slängde upp dörren.

– Vem är du och vad gör du här? frågade en man med stort rött skägg.

– Jag heter Wyvela och jag vill träffa hövdingen. Det gäller Pitra.

– Den här vägen, sa mannen och gjorde en gest mot dörren.

Dom gick förbi några hyddor tills dom kom till mitten av byn. Där stod en stor hydda med röda fjäderprydnader. Han knackade på dörren och gick in. Där satt en storvuxen man med brunt yvigt skägg.

– Tsuuga! Har du släpat hit en utomstående?! vrålade hövdingen.

– Snälla Arucaa, bara lyssna på vad hon har att säga.

– Låt gå då, sa Arucaa och suckade. Slå dig ner.

Wyvela satte sig försiktigt på en skinnpall.

– Så … sa Arucaa. Vad för dig hit?

Wyvela berättade allt från början och Arucaa lyssnade uppmärksamt. När hon berättat färdigt frågade hövdingen:

– Vad behöver du vår hjälp med?

– Rädda Pitra, så klart! sa Wyvela.

– Varför skulle vi hjälpa dig med det?

– För att Pitra är en av er!

– Inte längre, sa Arucaa och vände sig om.

– Han kan dö när som helst!

Tsuuga gick fram och viskade nånting i Arucaas öra.

– Låt mig få fundera på saken, sa hövdingen till sist.

– Vad hände? frågade Thildor när Wyvela kom ut ur hyddan igen.

– Han skulle tänka på saken, sa Wyvela trött.

Efter en stund kom Tsuuga ut ur sin hydda.

– Ni kan få sova inne hos oss, sa han.

Dom tittade upp på Tsuuga och nickade.

Morgonen därpå väcktes dom av Tsuugas fru Niraka.

– Hövdingen har gjort sitt val, sa hon. Han vill ha er i sin hydda nu.

Wyvela, Thildor och Elfor gick ut ur Tsuugas hydda och fortsatte bort mot Arucaas. Wyvela knackade på dörren och gick in.

– Ni får vår hjälp, sa han. Hundrafemtio krigare, inte fler.

–Bra, sa Wyvela nöjt. Vi ger oss av efter lunch.

Dom lossade hästarna och hävde sig upp. Dom hundrafemtio krigarna och dom andra begav sig mot Torsapsbergen.

– Mot Pitra! ropade Wyvela.

Efter bara två timmar var de framme vid Torsapsbergen. Alla stannade och Wyvlea sa:

– Jag, Thildor, Elfor och några fler tar en hemlig väg bakom berget. Resten av er tar hand om orcherna och går genom huvudingången. Wyvela pekade på den stora porten.

Krigarna nickade och lydde Wyvelas order. Wyvela tog med sig några män och gick till den hemliga ingången. Den här gången stod orcher och vaktade den. 

– Vi tar orcherna medan ni springer in, sa en av krigarna.

Wyvela, Thildor och Elfor sprang in så fort de kunde. Wyvela slängde sig ner på bergshyllan och blickade ner. Hon såg Pitra fastbunden mot bergsväggen. Thildor tog sig samman och spände bågen, han siktade mot orchen som stod och vaktade Pitra. Pilen träffade orchen mitt på bröstet och precis efter det hörde dom ett brak från porten. Det var vildmännen som marscherade in. Fem av krigarna sprang mot Pitra för att släppa loss honom, en av dem var Tsuuga. Wyvela sprang ner och gav Pitra en stor kram.

– Fort! Göm er! ropade Tsuuga till Wyvlea.

Wyvela och Pitra sprang in bakom en stor sten. Dom tittade varandra rakt in i ögonen.

Pitra böjde sig fram och gav Wyvela en puss på munnen. Wyvela rodnade.

– Öhhh, vi måste ut! sa Thildor, som kom springande mot dom. 

– Okej, sa Pitra.

Dom sprang ut genom den trasiga porten och en bit bort från berget. Tsuuga kom springande efter dem.

– Åh Pitra, vad jag har saknat dig!

Tsuuga gav Pitra en kram. Pitra tittade undrande på honom.

– Du känner kanske inte igen mig Pitra, sa Tsuuga..

– Pappa…

– Ja Pitra. Din mor och jag har letat efter dig i flera år…

Pitra tittade ner i marken och visste inte vad han skulle säga. Det var trots allt fyra år sen han träffade sin pappa så han kände sig lite blyg…

– Hallå! ropade plötsligt en välbekant röst.

– Trollkarlenmedgråttskägg! skrek Thildor förvånat.

– Ni måste kalla på staven! sa Trollkarlenmedgråttskägg. Belz kommer att anfalla Myrta!

Om ni ger mig staven hjälper jag er.

– Hur kallar man på staven då? frågade Thildor.

– Ni skriker bara Filiones fyra gånger samtidigt.

– En, två, tre, räknade Elfor.

– Filiones, filiones, filiones, filiones! ropade alla i kör.

Dom väntade ett tag och snart såg dom något glittrande komma flygande emot dem.

Där! hojtade Thildor. Det är staven.

Alla krigarna tittade på staven. Pitra fångade den i luften. Han räckte över staven till Trollkarlenmedgråttskägg.

– Nidia! skrek Trollkarlenmedgråttskägg och odjuret kom flygande. Han hoppade snabbt upp på det och gav vännerna en ond blick. Odjuret lyfte från marken och snart var dom borta. Alla stirrade häpet upp mot himlen. Dom hade blivit lurade …

– Hur ska vi klara oss nu då? frågade Wyvela oroligt.

– Jag vet inte. Men vi måste hur som helst ta oss tillbaka till Myrta, sa Pitra.

– Jag ska försöka övertala vårt folk att hjälpa till, sa Tsuuga och vände sig mot krigarna.

Wyvela, Thildor, Elfor och Pitra satte sig på hästarna och väntade på svar. Efter en lång väntan meddelade Tsuuga att dom skulle hjälpa till.

– Bra, vi far med detsamma, sa Pitra.

Dom red så fort dom kunde till Myrta.

– Terga, Terga! Belz kommer att anfalla innan solnedgången! ropade Wyvela innan hon ens hade klivit av sin häst.

– Men då behöver vi ju förstärkning! utropade Terga.

– Det har vi redan, sa Wyvela och pekade mot krigarna.

–  Vildmännen?! ropade Terga ogillande.

– Schh, lyssna, sa Elfor.

Dom hörde dundrande steg utanför murarna. Wyvela klättrade upp i ett utkikstorn och tittade förskräckt på Belz armé som kom mot dem i rasande fart. Alla tittade upp på Wyvela och hon nickade …

Skrivet av: Klass 5, Berghemsskolan, Umeå

Kommentar från Julia Sandström: Vad spännande! Kan byborna och Vildmännen försvara Myrta mot Belz och hans armé? Vad har Trollkarlenmedgråttskägg för roll i det hela?

Kapitel 10

Mörkergrottan

De prasslande stegen kommer närmare och närmare.

– Aaaah hjälp! Plötsligt kommer det en dvärg, en tjock, skallig dvärg.

Det blir ganska spänd stämning.

– Hej, sa dvärgen med vänlig röst, vad gör ni här?

– Vi vi babara kkkom hihit snyft.

– Jag kan hjälpa er, avbröt han.

– Kan du? sa de.

– Förresten, jag heter Elfor

– Kom följ med mig.

– Okej.

  De går en bit. Thildor går efter dvärgen. Han märker att dvärgen svävar, 

  men han tänker att dvärgen bara hoppar fram.

Plötsligt faller Thildor ner. Thildor håller sig kvar på en gren som sticker ut ur bergväggen.

– Hjälp mig då, sa Thildor.

– Oj, okej, sa Pitra.

De hjälper Thildor upp, men då är dvärgen plötsligt borta.

– Hoppas att han är borta för gott.

De fortsatte att gå.

– Vad är det där? sa Wyvela.

– Jag tror det är en pergamentrulle, sa Pitra

– Vi går fram och kollar vad det är

– Okej, sa Wyvela.

Det står:

 

Gå till druiden i mörka grottan

Vänd sen upp och ner på åttan

På min vinge ska du trycka

Då du finner lycka 

De grubblar på det ett tag och går vidare.

– Kolla här, sa Pitra.

– Vad är det? undrade Wyvela.

– Jag har hittat en pergamentrulle, svarade Pitra.

– Kul, vad står det? frågade Wyvela.

– Jag tar ner den, sa Trollkarlen med grått skägg.

Trollkarlen tar ner den och läser högt:

Hoppa ner i detta hål

    Sen kan du bli ren med tvål

    Till mörka grottan nu du ska

    Hoppas resan din blir bra.

 

– Betyder det att vi ska hoppa ner i hålen? frågar Thildor.

– Jag och Pitra hoppar först, sa Wyvela.

Sen tar de varandra i handen och hoppar.

– Jag vill hoppa sist, sa Thildor.

– Då hoppar jag nu, sa Trollkarlen med grått skägg.

Han hoppar men fastnar med baken.

– HJÄLP MIG THILDOR! Jag sitter fast, sa Trollkarlen.

Thildor började hoppa på honom och efter en stund lossnar han och de föll ner mot marken.

 När Pitra skulle fråga om de inte kommer snart, när de ramlar ner från hålet.

– Hur gick det? frågade Wyvela.

– Det gick bra, sa Thildor.

– För att du landade på mig, sa Trollkarlen med grått skägg.

– Jag hjälper dig, sa Thildor.

När de kommer fram till mörkergrottan står dörren på glänt.

– Kolla hans dörr är trasig, sa Wyvela.

– Den ser insparkad ut.

Dom går in i grottan och ser att det ligger fladdermusvingar, snoksnor och trollsländsägg över hela golvet. Thildor går fram och petar på ett trollsländsägg. Han får slem på fingret, och smakar på det.

-Det var väl inte så farligt.

Dom fortsätter att gå, och hittar en tavla med en åtta på. Wyvela vänder på tavlan. Och en lucka i golvet öppnar sig. Då blir Wyvela rädd och tar Pitras hand. Pitra får en varm känsla i magen, och röda kinder. Trollkarlen med grått skägg säger:

– Sluta upp med gulli-gullandet och hoppa ner i hålet.

De gör som trollkarlen med grått skägg säger och hoppar ner i hålet. De landar på en kulle av sand som plötsligt börjar röra på sig. Sanden sugs ner i golvet och då ser de odjuret inristat i väggen, de trycker på dess vinge.

Då öppnas en lucka, och där ligger druiden avsvimmad. Thildor springer fram till druiden och sätter sig ner bredvid honom.

– Druiden, druiden, hur mår du? frågar Thildor.

– Thildor jag ska säga dig en sak, du sitter på mitt ben!

– Oj, förlåt, säger Thildor, och reser sig upp.

– Aj, min hand! skrek druiden, från golvet.

Då säger Wyvela:

– Här, jag hjälper dig, vad heter du förresten?

– Jag heter Gulf, sa druiden och reser sig upp.

Gulf drar fram någonting ur fickan, och ger det till trollkarlen med grått skägg.

– Vad är det här? undrar trollkarlen.

– Det är mina krafter, jag vill att du ska ha dom, svarade Gulf.

Då börjar väggarna sakta röra på sig, och rummet blir mindre och mindre för varje sekund.

– HUR SKA VI KOMMA UPP? skrek Thildor.

– Jag vet inte, svarade Pitra.

– Jag har ett rep i mitt bälte, det kan vi använda, sa Wyvela.

– Wyvela kastade upp det, och som tur var så fastnade det där uppe. Så klättrar de upp men inte Trollkarlen med grått skägg. Han orkar inte klättra för han är för gammal. Så de andra får dra upp honom med repet. När alla hade kommit upp, så häller Trollkarlen med grått skägg  krafterna över sig och känner sig som ett barn igen. Då börjar de gå mot ytterdörren.

Då ramlar Thildor och säger:

– Lämna mig här, jag klarar mig!.

– Nej Thildor! ställ dig upp! sa Wyvela.

– Nej, jag klarar mig!

– Allvarligt Thildor ställ dig upp, det är ingen som jagar oss!

Thildor nickar och ställer sig upp. När de kommer fram till ytterdörren, så hör de fotsteg. Dörren öppnas och allt blir svart…..

 Skrivet av: Klass 5, Nybyskolan, Ånäset

Kommentar från Julia Sandström: Åh, nej, vad är det som väntar på andra sidan dörren? Är det vänner eller fiender? Och hur påverkas Trollkarlen med grått skägg av sina nya krafter?

Kapitel 9

Flykten från Belz

När Wyvela ramlar skriker hon till Pitra och Trollkarlenmedgråttskägg.

– Spring jag klarar mig!

– Nej Wyvela, skriker Pitra.

Pitra kan inte lämna kvar Wyvela ensam med Belz armé.

– Vi måste springa, vi hinner inte annars, säger Trollkarlenmedgråttskägg.

Till slut ger sig Pitra och de börjar springa. Bort från Wyvela och armén. När de kommit en bit så ser de att de har skakat av sig Orcherna. Då börjar de undra vad som kan ha hänt med Wyvela.

– Vart tror du de har fört Wyvela? frågar Pitra.

– Troligen så tog de henne tillbaka till Gyllene Källan, svarar Trollkarlenmedgråttskägg.

Medan de fortsätter att gå så ser de en underlig dimma.

– Vad är det här för dimma? undrar Pitra förvånat

– Det är den mystiska Ilsaflodsdimman, säger Trollkarlenmedgråttskägg.

När de gått en bit till så ser de floden.

– Ta det försiktigt Pitra! Ingen vet någonting om den här floden.

– Vi måste ta oss över den på något sätt, säger Pitra.

Båda två går längs floden och håller utkik efter en lämplig plats där vattnet är grunt och inte så strömt. Efter ett bra tag hittar de en plats som båda tycker verkar bra. Pitra går först och måste balansera på en gammal stock som kilat fast sig mellan några stenar. Han halkar till och faller i vattnet.

– Hjälp…!

– Jag har dig!

En hand griper tag i Pitra och drar upp honom.

-Tack för hjälpen Trollkarlenmedgråttskägg.

Men det är inte Trollkarlenmedgråttskägg som Pitra tittar upp mot när han kommer upp…

-Thildor! Vad gör du här? utbrister Pitra.

– Jag rymde från Belz fäste eftersom han är ond och något hemskt kommer att hända om han får makten över staven. Nu har jag ingen annanstans att ta vägen, säger Thildor.

– Är det sant att du verkligen förrådde mig och Wyvela? frågar Pitra argt.

– Jag menade inte så, de tvingade mig att förråda er för staven, säger Thildor sorgset. Jag ville inte det egentligen! Men annars skulle de döda mig!

– Vi måste skynda oss, säger Trollkarlenmedgråttskägg som hade hört allting.

– Får jag följa med? undrar Thildor.

Pitra kollar misstänksamt på Thildor, men svarar inte.

– Jag har hittat ett bra ställe att gå över på, här borta Pitra! säger Trollkarlenmedgråttskägg.

– Jag kommer! svarar Pitra snabbt.

Efter det att de har kommit över floden så ser de Thildor stå på andra sidan och de märker att han är ledsen.

– Kom igen då Thildor! säger Pitra.

– Va? säger Thildor med en förvånad min.

– Ja du hörde vad jag sa, kom! säger Pitra snabbt.

– Vad håller du på med? undrar Trollkarlenmedgråttskägg lite tyst.

– Vi kan ha nytta av honom efter vägen och när vi ska rädda Wyvela, säger Pitra till Trollkarlenmedgråttskägg.

Men allt går inte så bra som de har tänkt. En liten stund senare sjunker Thildor ihop och faller ner på marken…

– Thildor… Thildor! skriker Pitra.

Pitra vänder sig hastigt om och tittar på Trollkarlenmedgråttskägg. Trollkarlenmedgråttskägg öppnar munnen men innan han hinner svara faller han också ihop. Pitra springer fram till honom. Efter några sekunder faller även Pitra ihop.

Samtidigt har Wyvela lurat iväg Orcherna och gömt sig bakom ett stort träd. När Wyvela vänder sig om så ser hon att trädet är ihåligt.

– Vart tog de vägen! hör Wyvela Kung Belz skrika.

– Vad har du ställt till med! skriker Kung Belz till den lurade Orchen.

– Me… men mig skulle få gåva, säger Orchen ynkligt.

Wyvela ser att den lurade Orchen kommer gåendes mot henne. Hon går sakta in mot det ihåliga trädet och faller plötsligt ner i en dold tunnel.

– Ahh! skriker Wyvela när hon kanar ner.

– Vem där är? säger orchen med sin lustiga röst.

Wyvela kan nästan inte hålla sig för skratt men tänker sen på att Orchen har ganska stora muskler och hon skulle inte vilja bli upptäckt. Tunneln bara fortsätter och fortsätter. Efter någon minut så landar hon. Wyvela känner hur det luktar och hon har en väldig värk i ryggen. Hon känner en stinkande andedräkt mot sin kind och tittar upp. Hon stirrar in i ett par iskalla ögon och får en hemsk känsla i kroppen. Där står odjuret och stirrar på henne, hon tar tag i Wyvela. Nu känner hon hur de vassa klorna borras in i hennes axlar. Wyvela lyfts sakta upp i luften…

Samtidigt, vid Ilsafloden, får Pitra en konstig syn. Han ser en suddig bild av Wyvela. Någonting håller i henne. Så vänds ett smalt ansiktet mot honom och Pitra stirrar rakt in i Odjurets gula ögon. Pitra vaknar upp. Dimman har försvunnit och nu ser han både Trollkarlenmedgråttskägg och Thildor tydligt. Men de är inte längre kvar vid Ilsafloden. Någon har flyttat på dem.

– Vart är vi? undrar Pitra.

– Jag vet inte, svarar Trollkarlenmedgråttskägg.

Thildor tittar på Pitra och viskar sen med skrämd röst

– Vi är i Nidiaträsket.

De tar sig över ett stort sunkigt vattenhål och de tvingas vada i det smutsiga illaluktande vattnet. Snart är deras krafter helt slut, de är blöta och hungrig. Det värsta är att de har ingen aning hur de har kommit dit, vad de kommer att möta i träsket och hur de ska kunna ta sig därifrån. Ingen av dem vill gå genom den täta skogen som de nu är omringade av men de verkar inte ha något val. Träden ser spöklika ut, många av träden är döda, flera träd och grenar ligger på marken och det är svårt att ta sig fram. Uppe i träden ser de stora svarta korpar och de ser fladdermössa hänga upp och ner i grenarna. Samtidigt börjar det att blåsa. På bara några minuter har det blåst upp till full storm och de måste skrika för att överrösta vinden.

– Vi måste försöka att ta oss härifrån och vi måste se upp för fler vattenhål, ropar Trollkarlenmedgråttskägg.

Pitra kan inte höra vad hans vän försöker säga. Samtidigt känner han hur benen sakta sjunker genom marken och ju längre ner han kommer desto fortare sjunker han.

– Hjälp, skriker han. Men hans vänner hör inget. De bara fortsätter gå. Pitra fortsätter skrika och till slut vänder sig Thildor om. Han rycker i Trollkarlenmedgråttskäggs mantel och pekar på Pitra. Trollkarlenmedgråttskägg sliter av sig manteln och springer fram till Pitra.

– Här, skriker han, ta tag i manteln.

Pitra sträcker sig fram mot Trollkarlenmedgråttskägg men han når inte riktigt manteln. Trollkarlenmedgråttskägg sträcker sig ännu längre och Pitra får grepp om yttersta kanten på manteln. Pitra drar sig upp från dem djupa gropen. Fingrarna trevar upp för den blöta kanten. Han håller nästan på att tappa greppet några gånger men till slut är han uppe på marken igen.

– Tack, skriker Pitra men Trollkarlenmedgråttskägg, han hör inget.

De kämpar sig fram i motvinden. Till slut ser de konturen av Thildor. Han står vid en plats där träden inte växer lika tätt och där marken inte är lika blöt och sumpig. När de tittar bredvid honom så står Wyvela där. De springer fram till Thildor och Wyvela, Pitra går fram och ger Wyvela en stor kram. Han får samma pirrande känsla i magen som han tidigare hade fått inne i grottan.

– Vad har hänt? undrar Pitra. Hur kom du undan?

Wyvela berättar om hur hon gömt sig i ett träd och åkt i en lång tunnel. Hon berättar om hur hon blivit tillfångatagen av odjuret som flugit iväg med henne. Men en pil hade skjutits upp mot odjuret och när odjuret hade skadat sig råkade det släppa Wyvela som föll ner i Ilsafloden. Wyvela hade simmat upp till ytan och sedan gått i riktning mot Nidiaträsket. Hon hade inte haft någon aning om var de andra var. Hon hade bara fortsatt att gå.

–  … och sen hittade jag Thildor, avslutar hon berättelsen.

– Wow, säger Pitra. Det hade jag aldrig klarat.

Wyvela rodnar.

– Men, säger Trollkarlenmedgråttskägg plötsligt, där är en av mina gamla pergamentrullar.

Pitra kollar upp i närmaste träd. Ja, där hänger en pergamentrulle. Han går fram för att ta ner den.

– Nä, nä, de behövs inte, säger Trollkarlenmedgråttskägg, jag kan den utantill. Ähm, få se nu. Om du rädd för grisar är…

– Grisar, säger Thildor förvånat. Trollkarlenmedgråttskägg skrattar.

– Nej, nej. Spöken var det. Det visste jag. Jag skulle bara kolla om ni lyssnade.

Wyvela himlar med ögonen.

– Om du rädd för spöken är… Ska du inte vara här. Så var det. Och sen… Ähm… Efter solen har gått ner… Flera spöken då du ser. Jag kan den fortfarande.

Pitra säger rimmet tyst för sig själv:

Om du rädd för spöken är,

Ska du inte vara här.

Efter solen har gått ner,

 

Flera spöken då du ser.

Precis då ser de solen gå ner i horisonten och de hör hasande steg mot de vissna löven…

 Skrivet av: Klass 5:2, Hörnefors centralskola

Kommentar från Julia Sandström: Ligger det någonting i det som stod i pergamentrullen? Vad händer i så fall när solen går ner? Och hur hamnade Pitra och de andra i Nidiaträsket?

Kapitel 8

Flykten från slottet.

 

Det sprängde och värkte i huvudet! Pitra såg en syn att Wyvela var i fara, men han förstod inte hur han kunde veta det…

 Samtidigt närmade sig draken Wyvela. Hon såg sig desperat om efter en utväg. Hon backade mot väggen och kände med sina darriga fingrar att något stack ut. Draken var nu bara någon meter ifrån henne. Då plötsligt kände hon att väggen började röra sig och en hemlig dörr öppnades! Hon lyckades slingra sig genom den smala springan och komma undan den enorma blinda draken. Dörren slog igen med en stor smäll och när hon långsamt vände sig om, såg hon två välbekanta ögon.

 Pitra kände att huvudvärken hade avtagit, men han tänkte ändå på Wyvela. Han ville veta hur hon mådde och hur han skulle få tillbaka henne.

Plötsligt kom han på att Wyvela lämnat ett blodspår. Han rusade fram till Peder och berättade det.

”Kan du stanna och försöka få ut byborna? sa Pitra till Peder.”

”Hur ska det gå till då?”

”Titta! En till pergamentrulle!”

”Är det den där borta  i busken?”

”Ja, vi läser den!”

Pitra läste rullen.

Där stod: ”Om du dina vänner har kär – tryck på andra vingen här…”

De letade fram den andra vingen och hittade den. Försiktigt tryckte dom ner den och alla stenar blev till stora, skimrande såpbubblor. De steg sakta upp mot himlen och förvandlades sedan till rosa kaniner som sakta landade bredvid Pitra. Han hoppade upp på den stora ledarkaninen och det visade sig att kaninerna kunde följa blodspåren. Alla små kaninerna följde efter i en våldsam fart på väg för att hitta Wyvela.

Då Pitra vände sig om såg han byborna vandra hem med staven.

I det hemliga tornrummet tändes plötsligt en fackla I lågornas sken stod en gammal gubbe med långt, grått skägg. Var någonstans hade Wyvela sett dessa ögon?

Hon stammade försiktigt fram:

”V-v-vem är du?”

”Jag är Trollkarlenmedgråttskägg. Det är jag som har skrivit pergamentrullarna.”

”Hur kom du hit?”

”Jag hittade detta rum när jag blev tillfångatagen av Asband och hans andar.”

”Har du försökt fly någon gång?”

”Ja, men jag hittar ingen utväg…”

”Vi är kanske inlåsta för alltid…?”

I samma ögonblick hördes tunga steg i trappen upp mot tornrummet.

De hörde Asband vråla till sina medhjälpare:

”Samma sak har hänt som med den gamla gubben, nu är tösen också borta.

Undersök alla tänkbara flyktvägar!”

Wyvela och Trollkarlenmedgråttskägg sökte desperat efter en flyktväg. De fann en lucka under golvet i mitten av rummet.

”Att jag inte fann den förut då jag letade”, sa Trollkarlenmedgråttskägg…

Han drog  undan en matta och öppnade luckan.De hoppade snabbt ner i hålet som mattan hade täckt och försökte täcka hålet med mattan. I facklans sken såg de en tänkbar utväg.

De sprang mot ljuset.

När de äntligen var framme såg de skuggorna av alla andar som vaktade Asbands slott.

”Hur ska vi kunna ta oss förbi andarna utan att de ser oss? viskade Wyvela.

”Vi måste smyga förbi och hoppas på det bästa”, svarade Trollkarlenmedgråttskägg.

De började  försiktigt smyga framåt. Plötsligt råkade Wyvela trampa på en gren. Andarnas blickar vändes mot dem och de närmade sig sakta…..

Samtidigt hade Pitra kommit fram till Asbands slott.

Han tänkte fortfarande på Wyvela. Han kände någonting för henne, men han visste inte vad. Han blev som bara varm när han såg henne.

Nu var han äntligen framme. Han var beredd att dö för henne. Nu såg han slottet.

Han såg att Wyvela och en gubbe jagades av andar. Han skrek till Wyvela:

”Vad händer?”

”Hjälp!”

”Vilka är dom?”

”Det är slottets väktare. Hjälp!”

Pitra drack en klunk ur vattnet från Gyllene källan trots att han visste att det kunde bli bieffekter. Men han såg att Wyvela var i fara och förstod att detta var hans enda utväg.

Han spottade ut vattnet för det var så äckligt. Det for rakt mot andarna och detta gav  omedelbara bieffekter. De smälte ihop och förintades!

Wyvela och Trollkarlenmedgråttskägg  trodde att faran var över men allt hade bara börjat.

Plötsligt hörde de Belz och hans män närma sig. De hade skuggat Pitra och kaninerna för att få tag i staven. Belz rusade fram och tog tag i Pitra.

Han skrek:

”Var är min stav?”.

Då blev de rosa kaninerna rädda och sprang iväg och gömde sig. Den stora kaninen stannade vid Pitras sida, men när Belz gav honom en sträng blick blev den som förstenad och vågade inte röra sig. Belz’ män band fast Wyvela, Pitra och Trollkarlenmedgråttskägg och drog dem till sitt näste i Gyllene källan.

Bland byborna fanns en gubbe vid namn Abdurakhman. Han var väldigt kort, smart och synsk. Han hade träffat på Belz förut och såg att han hade fångat Pitra, Wyvela och hans gamle vän Trollkarlenmedgråttskägg, i en syn. Det berättar han för byborna och frågade om några var tillräckligt modiga för att följa med och rädda Pitra, Wyvela och Trollkarlenmedgråttskägg. Det var tre stycken som svarade, Peder, Sigrud och Rabudele. De fyra männen gav sig omedelbart iväg.

Nu var Belz och hans män framme vid Gyllene källan. Där blev Pitra, Wyvela och Trollkarlenmedgråttskägg instängda i något som liknade ett fängelserum.

Efter ett par timmar kom en Orch med mat. När de hade fått maten sa Pitra:

”Skulle du vilja ha en present?”

Den lättlurade och knäppa Orchen svarade:

”Ja!  Mig älskar presenter!”

”Vad är det för nåt undrar mig?”

Wyvela tog upp gurkan som hon sparat.

”Det är den här lilla saken. Den kan formas till vad som helst.”

”Okej, får mig den nu?”

”Ja, om du öppnar dörren så vi får lite ljus.”

”Okej”

Orchen öppnade dörren samtidigt som de sprang ut.

När Orchen upptäckte att han hade blivit lurad, sprang han till Belz och sa vad som hade hänt.

Belz blev rasande. Han skrek och hoppade och beordrade sina män att ta upp jakten på våra hjältar.

Pitra, Wyvela och Trollkarlenmedgråttskägg hade fått ett litet försprång som snabbt krympte. Tätt bakom dem hörde de att Belz skrek:

”Ta dem!”

Då snubblade Wyvela…

Skrivet av: Klass 5a,  Bureskolan

Kommentar från Julia Sandström: Kommer byborna hinna fram i tid för att hjälpa sina vänner? Eller kommer Wyvela och Pitra bli tvugna att klara sig själva ur knipan? Och vem är egentligen trollkarlen?