Sista kapitlet
Skrivet av Julia Sandström
En mörk skugga svepte över byn och så dök plötsligt odjuret ner mot platsen där Wyvela stod. Hon höll fortfarande Tergas runsvärd, men överrumplad som hon var tänkte hon aldrig på att höja det. Istället kände hon sig bli dragen åt sidan av Pitra och Thildor, och de ramlade ihop i en hög på marken. Runt om dem rådde kaos, och de var nära att bli nertrampade av alla människor, dvärgar och alver som försökte komma undan från odjuret.
Wyvela lyckades ändå ställa sig upp och upptäckte att odjuret inte var ensamt. Även Nidiadrottningens barn hade dykt upp och anföll byn tillsammans med sin mor. De klöste, bets och slogs, och även fast många gjorde motstånd var de flesta för skadade eller för trötta sedan striden mot Belz armé för att kunna försvara sig.
”Vi måste göra något!” ropade Thildor och skyndade för att hjälpa Tsuuga, som stred med ett av odjurens barn. Wyvela gjorde en ansats att följa efter, men hejdades av Pitra som grep tag i hennes arm.
”Vänta!” ropade han för att överrösta stridens väsen. ”Jag hör något!”
”Vad?” skrek Wyvela tillbaka, men i samma stund hörde hon det själv. Mittibland all skrik och gråt hördes ett hemskt och ondskefullt skratt.
”Trollkarlen!” utbrast de båda i mun på varandra, och började springa åt hållet som ljudet kommit ifrån.
Det dröjde inte länge förrän de fann honom. Trollkarlenmedgråttskägg stod nedanför vakttornet som Wyvela just lämnat. Med den snidade trädstaven i handen och ett skadeglatt flin betraktade han förödelsen runtomkring honom.
”Hallå där!” ropade Pitra då han och Wyvela tvärstannade framför mannen. ”Få odjuret att sluta!”
Trollkarlens flin blev till en otålig grimas. ”Nidiadrottningen är inget odjur”, fnös han. ”Hon är min tjänare. Och varför skulle säga åt henne att sluta? Att utplåna er och den här ynkliga byn har alltid varit min mening.”
”Varför?” utbrast Wyvela som knappt kunde tro sina öron. ”Varför låtsades du i sådana fall vara vår vän? Varför hjälpte du oss?”
”För att få staven, förstås”, sade trollkarlen som om han tyckte att Wyvelas frågor var de dummaste han någonsin hört. ”Det har alltid handlat om staven. Jag har letat efter den ända sedan jag hörde talas om att dvärgen Fiug tappade den i den magiska källan, och att den därför fått oerhörda magiska krafter. När jag äntligen förstod att Fiugs ättling, dvärgen med de röda ögonen, hade staven övertalade jag Belz att hjälpa mig. I utbyte mot den skulle Nidia tillfångata människor som han kunde förvandla till orcher, så att han kunde bygga upp sin armé. Men Belz blev girig. När han förstod hur kraftfull staven är ville han ha den för sig själv. Så jag såg till att fågelvarelsen fångade dig, Wyvela, och tog dig till Asband, som förresten är en god vän till mig. I hans slott väntade jag på att hjälpa dig rymma. På så sätt började ni lita på mig och jag kunde vänta på rätt tidpunkt att stjäla staven.”
”Varför sade du inte bara trollformeln som kallar på den?” undrade Pitra förbryllat.
”Därför att den fungerar bara om den som ropar verkligen behöver hjälp. Jag, som ville använda staven till att bli ännu mäktigare, kunde inte kalla på den. Det kunde inte heller Belz göra. Därför har han jagat er. Men nu är han död och staven är min!” Mannen gav ifrån sig sitt ondskefulla, kacklande skratt. ”Med staven och Nidiadrottningen kommer ingen att kunna hindra mig. Jag kommer att bli härskare över både Erövrarna och Vildmännen. Hela Sildara kommer att lyda mig!”
”Än har du inte vunnit!” ropade Pitra och slet till sig svärdet från Wyvela. Innan hon eller Trollkarlenmedgråttskägg hunnit reagera kastade han sig mot mannen. Med ett vrål svingade han svärdet, och tänkte bara på Terga och alla andra som mist livet på grund av trollkarlen.
Men svärdet nådde aldrig fram. En hårsmån från mannens ansikte slog vapnet i något. Det var som om trollkarlen omgavs av en osynlig vägg, som var så hård att Tergas runsvärd splittrades i tusen flisor. Några av flisorna borrade sig in i Pitras hud, både i ansiktet och på armarna, och stöten fick honom att vackla omkull.
”Pitra!” ropade Wyvela och sprang fram till sin vän. Hon sjönk ner på marken bredvid honom. ”Är du okej?”
”Jag klarar mig”, svarade han fastän han hade ont. Kroppen ömmade och det sved i såren som svärdflisorna orsakat. ”Vad hände?”
Trollkarlenmedgråttskägg skrattade fortfarande. Wyvela och Pitra vände sig mot honom igen och han bredde ut armarna. ”Så länge jag har staven kan inget vanligt vapen skada mig, och för att ni ska kunna ta staven måste ni förgöra mig. Så ni förstår, jag menade verkligen vad jag sade: Ingen kan hindra mig!”
Wyvela lyssnade med förtvivlan och ilska. Sorgen efter Terga kändes som ett stort hål i magen. Den man som hade uppfostrat och tagit hand om henne var borta. Det spelade ingen roll att Belz var död, Terga skulle ändå aldrig komma tillbaka. Det kändes obegripligt. Wyvela skulle nog ha brutit ihop om det inte varit för vetskapen om att både hon och Pitra skulle följa Tergas öde, om de inte lyckades stoppa trollkarlen. Men hur skulle de klara av det?
”Och nu”, fortsatte trollkarlen och höjde staven, ”är det dags för mig att göra slut på er.” Han harklade sig och började mässa:
”Gnistor och flammor, stig mot skyn,
sätt nu eld på den här byn.”
”Han tänker bränna ner Myrta!” insåg Pitra med fasa.
”Vad ska vi göra?” utbrast Wyvela skräckslaget. Det hade redan börjat ryka om de närmaste hyddorna och marken tycktes skaka. Snart skulle allt stå i lågor.
Men plötsligt gick det upp för Pitra att markens skakningar inte alls berodde på trollkarlens mässande, utan på att en stor skara hästar närmade sig byn i rasande fart. Han ställde sig upp och upptäckte att minst 50 hästar, och lika många ryttare, kom galopperande från väst och att Peder red i täten av dem.
”Peder!” ropade Pitra och hoppade upp och ner på stället, samtidigt som han viftade med armarna. Han kände det som om bröstet skulle explodera i glädje. ”Wyvela, Peder är här! Han kommer med förstärkning!”
”Vad?” skrek Trollkarlen och avbröt sitt mässande. ”Vad är nu det här?”
Ryttarna hade nu nått fram till byn och gick till anfall mot odjuret och hennes barn. Med svärd, spjut och pilbågar slogs de mot varelserna, till deras vänners hurrarop.
Peder var inte heller det enda välbekanta ansiktet. Bland ryttarna fanns Abdurakhman, Sigrud och Rabudele, de fyra männen som gett sig av för att rädda Wyvela och Pitra från Belz fäste i den Gyllene källan. Apropå Gyllene källan så verkade det som om en stor del av källans invånare kommit för att hjälpa till. Där fanns både alver och dvärgar, ledda av dvärgahövdingen Storskägg.
”Peder!” ropade Wyvela och Pitra till dess att mannen fick syn på dem. Han red fram till vännerna, hoppade av sadeln och kramade dem båda två.
”Var har du varit?” undrade Wyvela förtjust.
”I Gyllene källan”, förklarade Peder som var en smula andfådd. ”Jag, Abdurakhman, Sigrud och Rabudele gav oss av för att rädda er från Belz, men när vi kom fram fick vi veta att ni redan rymt. Vi var på väg att rida tillbaka till Myrta då Abdurakhman fick en ny syn, där Trollkarlenmedgråttskägg anföll Myrta. Så vi stannade kvar och övertalade Storskägg att hjälpa oss.”
”Ni kom verkligen i rätt ögonblick”, sade Pitra.
”Ja”, instämde Wyvela som log med hela ansiktet. ”Vi är räddade!”
Bakom dem fnös Trollkarlenmedgråttskägg. ”Jaså, det tror du? Nå, ni ska allt få se. Nidia!”
Wyvela, Pitra och Peder vände sig om just i tid för att se odjuret landa framför trollkarlen. Mannen hoppade upp på hennes rygg och hon lyfte med ett hemskt tjut.
”Där är trollkarlen!” ropade Peder till Storskägg och hennes armé. ”Skjut ner honom!”
”Det är ingen idé”, sade ny och välbekant röst, och dvärgen med de röda ögonen uppenbarades vid deras sida. I samma stund avfyrades ett dussintals pilar i riktning mot trollkarlen, som bara skrattade när de studsade av honom. ”Han har staven nu och inga vanliga vapen kan längre skada honom.”
”Du!” sade Pitra förvånat. ”Har till och med du kommit för att hjälpa till?”
”Jag har kommit för min stav”, svarade dvärgen kort. Han böjde nacken och stirrade bekymrat på trollkarlen. ”Men det ser ut att vara för sent.”
”Han kommer att tända eld på hela byn”, sade Wyvela, och glädjen var som bortblåst. ”Det måste finnas något vi kan göra!”
”Fly”, föreslog dvärgen och försvann lika snabbt som han kommit.
”Jag hatar att behöva erkänna det, men han har rätt”, sade Peder sorgset. ”Ifall vi inte kan stoppa trollkarlen är flykt det enda alternativet. Jag ska börja utrymma byn.”
”Men …!” började Wyvela, men mannen hade redan sprungit iväg. Hon vände sig förtvivlat mot Pitra. ”Ska vi bara låta Myrta förstöras?”
”Inga vanliga vapen biter på honom”, påminde han henne. ”Det är du som har läst i trollkarlens magiböcker. Finns det ingen formel som kan stoppa honom?”
”Inte vad jag vet. Vänta lite”, avbröt Wyvela sig själv. ”Magi! Ja, det är lösningen!”
”Vad pratar du om?” frågade Pitra förvirrat, men Wyvela hade inte tid att förklara. Hon sträckte bakåt en hand och grep tag i sin pilbåge.
Pitras ögon vidgades i förståelse. ”Ja, det kan fungera! Inga vanliga vapen kan skada honom, men det kanske en magisk pilbåge kan.”
Hjärtat slog volter i Wyvelas bröstkorg och hennes hand darrade när hon lade en pil på strängen. Efter att ha tagit ett djupt andetag höjde hon bågen och siktade.
”Eld!” skrek hon och släppte pilen.
På Nidiadrottningens rygg satt Trollkarlenmedgråttskägg, djupt koncentrerad på sitt mässande. Bara några sekunder till och trollformeln skulle vara fullbordad! Han gjorde sig redo att läsa ramsan en sista gång, då han hörde Wyvela röst.
Vad höll flickan nu på med? Han placerade fötterna på Nidiadrottningens hala och knöliga rygg och ställde sig upp. På marken långt nedanför stod de två barnen. Flickan hade en pilbåge i händerna och genom luften kom en pil susande, rakt mot honom.
Trollkarlenmedgråttskägg skrattade högt. Barnen var trögare än han först trott. När skulle de inse att deras vapen var värdelösa mot honom?
Ögonblicket senare slog det honom att någonting med flickans pil verkade annorlunda. Det lyste om den, nästan som om den brann … inte kunde den väl vara magisk?
Trollkarlenmedgråttskägg duckade. Wyvelas pil studsade inte av honom, som de andra pilarna hade gjort, men han hade reagerat precis i rättan tid. Den brinnande pilen passerade förbi honom, några centimeter från hans ansikte, och för en sekund trodde trollkarlen att han hade undvikit faran. Sedan slant hans ena fot på Nidiadrottningens fjälliga hud. Han tappade balansen och ramlade omkull. Och rätt som det var föll han genom luften, staven rycktes ur hans hand av vinden och marken närmade sig med oroväckande hastighet.
Wyvela tittade bort för att slippa se Trollkarlenmedgråttskägg slå i marken. Men hon hörde dunsen och visste att mannen var död. Ingen, inte ens en trollkarl, kunde överleva ett sådant fall.
Uppe i himlen gav odjuret ifrån sig ett hjärtskärande tjut. Storskäggs krigare hade tagit tillfället i akt och bombarderade varelsen med pilar. Utan stavens skydd hade Nidiadrottningen inte en chans, och hon var död redan innan hon slog i marken.
”Det är över”, mumlade Pitra och lade en arm runt Wyvela, som plötsligt kände sig väldigt trött.
Dvärgarna från Lummiga skogen och Gyllene källan hjälptes åt med att flytta de döda orchernas kroppar. Dem brände man på ett stort bål på slätterna utanför byn. Däremot var det ingen som till en början visste vad man skulle gör av Trollkarlenmedgråttskägg, Nidiadrottningen och hennes barn. Slutligen beslöt Vildmännen att kropparna skulle kastas i havet. Under tiden grävde alverna gravar åt de många människor, alver och dvärgar som mist livet i striden. Bland dem fanns förutom Terga även Elfor, Sigrud, Sergor och Ritirre.
Så många vänner var döda. Wyvela ville sörja men visste inte var hon skulle ta vägen. Stora delar av Myrta var förstört och höll på att byggas upp. Det fanns ingenstans hon kunde gå för att få vara ifred. Thildor och Pitra hjälpte Tsuuga att laga en hydda, Peder tog hand om de skadade. Det var bara Wyvela som inte hade någon uppgift. Hon kände sig ensam men ville samtidigt vara själv.
Slutligen fann hon sig vara på väg mot platsen där allting börjat: skogen där hon och Pitra för första gången sett odjurets spår. Hon smet ut ur byn via den hemliga gången, tog en lång omväg förbi bålet med orcher, och nådde så småningom det välbekanta skogsbrynet. Vid det laget höll solen på att stiga vid horisonten i öst. Natten och dess hemska stridligheter var över, men minnet skulle leva vidare. Det var svårt att tänka sig att allting verkligen var över.
Vad kommer att hända med mig nu? undrade Wyvela.
Terga var borta, precis som hennes föräldrar. Och om Wyvelas aningar stämde skulle hon snart förlora Pitra också. För inte skulle han stanna kvar i Myrta, nu när han hade återförenats med sin pappa efter så många år? Inte skulle han väl välja att bo kvar i en by där han behandlats så illa, nu när han sin egen familj? Nej, han skulle följa med Tsuuga tillbaka till Vildmarken där han hörde hemma.
Wyvelas ögon tårades och hon torkade dem ilsket med ena ärmen. Hon skulle inte gråta över Pitra. Han förtjänade att vara lycklig. När han gav sig av skulle hon därför inte försöka hindra honom. Men hon skulle sakna honom, kanske mer än vad hon skulle sakna Terga.
Trots att det var så länge sedan hon och Pitra följt odjurets spår mindes Wyvelas fötter vägen. Efter en stunds vandring i skogen nådde hon gläntan och sjönk ner på en sten. Där satt hon i vad som kändes som timmar, uppslukad i minnen av Terga och livet som det varit innan odjuret dykt upp.
Hon rycktes ur tankarna av mjuka, nästan ljudlösa fotsteg, som hon kände igen alltför väl.
”Hej”, sade Pitra och klev in i gläntan.
”Hej”, svarade Wyvela. Hon visste inte om hon var glad eller ledsen över att se honom. ”Hur hittade du mig?”
Pitra tog fram ena handen som han hållit bakom ryggen. I den höll han den snidade trädstaven. ”Fiug lånade mig den”, förklarade han och satte sig ner på mossan framför henne.
”Fiug?”
”Dvärgen med de röda ögonen. Det är hans namn. Fiug den trettonde. Han förstod att jag hade bråttom att hitta dig, så han lånade ut den. Men jag fick svära på att jag skulle lämna tillbaka den så fort som möjligt.”
Wyvela nickade. ”Varför så bråttom?” frågade hon sedan.
Pitras leende bleknade. Han såg nästan nervös ut. ”Jo”, började han och undvek att möta hennes blick. ”Det är så att de flesta besökarna i byn funderar på att ge sig av. De har egna hem och familjer att ta hand om. Dvärgarna från Lummiga skogen har redan rest, och Storskägg och Fiug väntar bara på att jag ska återvända med staven så att de kan ge sig av. Alverna har lovat att stanna och hjälpa till att bygga klart det som förstördes under striden, men Vildmännen trivs inte med att vara inne på Erövrat område. De vill helst resa innan lunch.”
”Åh”, sade Wyvela som förstod vart samtalet var på väg. Hon fick en klump i halsen.
”Wyvela.” Pitra såg bedjande på henne. ”Jag vill följa med dem. Tsuuga är min far. Jag har inte träffat honom eller min mor på fyra år. Vildmännens fäste är mitt hem.”
”Jag förstår.” Wyvela tvingade sig att le. ”Du behöver inte oroa dig för mina känslor, Pitra. Res du. Jag skulle göra samma sak om det gällde min familj.”
”Ja.” Pitra såg ut att ta mod till sig. ”Problemet är bara att de inte är min enda familj. Du är minst lika viktig för mig som mina föräldrar.”
Wyvela kände hur hon blev alldeles varm inombords. ”Verkligen?”
”Såklart.” Pitra log. ”Och därför undrar jag ifall du vill följa med.”
”Jag? Till Vildmarken?” upprepade Wyvela överrumplat. ”Men vad säger Tsuuga om det? De flesta vildmän avskyr ju erövrare.”
”Inte min far”, svarade Pitra glatt. ”Han tycker om dig. Och för många av de andra vildmännen är du en hjälte. Du dödade Belz och fick Trollkarlenmedgråttskägg på fall! De skulle inte ha något emot om du följde med. Tsuuga kommer att tala med hövdingen, men det borde inte vara något problem. Nidiadrottningen tog inte bara Erövrare, utan även Vildmän. Han kommer att vara tacksam över att du löst problemet åt honom.”
”Skulle jag lämna Myrta?” funderade Wyvela högt. Tanken hade aldrig slagit henne. Myrta var det enda hem hon kände till. De flesta av hennes vänner fanns där. Men ju mer hon funderade, desto ivrigare blev hon.
”Pappa har redan talat med flera av byborna, bland annat Peder, och det är okej för dem.”
”Thildor, då? Vad ska det bli av honom?”
”Jag har tänkt prata med honom också. Trots allt har han förlorat sina föräldrar. Kanske vill han följa med.”
Vid de orden försvann Wyvelas sista tvivel. ”I sådana fall följer jag med.”
Pitras ansikte sprack upp i ett brett leende. Han flög upp på fötter och gav henne en hård kram.
”Jag hoppades att du skulle säga det! Åh, Wyvela, vi kommer ha det så roligt. Jag ska visa dig varje del av Vildmarken, du kommer att älska det.”
Wyvela avbröt honom genom att pussa honom på munnen. När de skiljdes åt såg Pitra så förvånad ut att Wyvela brast ut i skratt.
Pitra rodnade och harklade sig. ”Vi måste skynda oss att packa.” Han tog Wyvelas hand och började gå vägen tillbaka till byn. ”Du kommer att behöva en häst och en vattenplunta, Tsuuga har mat så det räcker. Tergas svärd är förstört, men du har i och för sig din pilbåge …”
Wyvela lyssnade på sin väns prat utan att avbryta. Lycka bubblade inom henne. Tomrummet som Terga lämnat efter sig fanns fortfarande kvar, men det var som om en liten, liten del av det hade försvunnit. Så småningom skulle det kanske helt upphöra att existera.
Långt framför dem uppenbarades plötsligt skogsbrynet. Wyvela och Pitra sneglade på varandra, och vid minnet av hur de brukade tävla mot varandra brast vännerna ut i likadana flin. Hand i hand började de sedan springa.
I den stunden visste Wyvela att allting skulle bli bra. Ön Sildara var räddad från Belz och trollkarlen, invånarna i Myrta hade återvänt och Fiugs stav var i säkerhet. Det var det enda viktiga. Så länge Wyvela och Pitra hade varandra skulle allt annat ordna sig.
